Jag tänkte börja berätta om mitt guld, Ginger.

 

Ginne som han kallades till vardags var min första egna ponny. Han kom till mig den 28 februari 1999 om jag minns det helt rätt. Ginne var direkt importerad ifrån Irland och vi köpte honom av en försäljare i Östergötland. Enligt papprerna var Ginne 6 år gammal när vi tog hem honom, det visade sig dock efter ett veterinärbesök 6 månader senare att Ginne bara var ca 3½ år! 

Det var många som tyckte att vi gjorde fel som köpte denna stora Irish Cob ponnyn, som både var för ung och för stor för mig som då bara var 9 år. Men det visade sig att denna ponny var den perfekta läromästaren för mig som faktiskt ville utvecklas. Som ung hade man inga gränser och var inte rädd för någonting och när man ska fostra en 4årig D-ponny kan det vara en fördel, tror jag. 

Ginne var min bästa vän och han lärde mig så otroligt mycket. Han lärde mig verkligen att rida, på riktigt. Det var både blott, svett och tårar, men desto mer glädje under min och Ginnes tid. Han tog mig från 50cm på ridskoleponny till LA hoppning och dressyr. Ginne var min rosettplockare!

 

Tyvärr slutade våran saga olyckligt. På sensommaren 2003 hoppade Ginne över staketet i hagen och stod och åt färskt vete och korn, aldeles förlänge innan vi upptäckte detta. Detta orsakade både fång och allvarlig kolik. Det blev illfart upp till Strömsholm där han tillbringade två veckor under utredning, behandlingar och dropp. Länge såg det mörkt ut för min lilla ponny, men som den kämpe han var så tog han sig ur det.

 

Resten av 2003 och halva 2004 åkte vi till Strömsholm en gång i månaden för att specialvärka Ginnes hovar och kontroller. Men Ginne såg inte ut att ha ont eller lida, han var pigg och glad och ögonen blänkte av livsenergi. Det blev mycket boxvila, sjukhage och korta promenader för Ginnes del och ibland undrar jag om vi gjorde detta för hans del eller för våran..

 

Under Ginnes skadeperiod stärktes vårat band till varandra något enormt. Alla timmar jag stod och borsta och vi bara myste med varandra gjorde gott för oss. Vi var verkligen varandras bästa vänner och det kännes som att vi litade på varandra till hundratio procent!! 

 

Den 14 februari 2005 blev Ginne friskförklarad. Så pass att jag fick börja skrittjobba honom i två veckor och därefter långsamt sätta igång. Vi gjorde tävlingsdebut igen i Maj samma år, vi blev placerade i båda klasserna och jag lova att den var glädjetårar. Tyvärr varade inte denna lycka länge, bara 1 månad senare började jag känna av en hälta.

 

Att få beskedet av en veterinär att "det finns inget mer vi kan göra, de bästa ni kan göra är att låta honom somna in. Han är utdömd" kan vara det värsta som finns. Aldrig tidigare hade jag hört dessa ord och aldrig någonsin trodde jag att jag skulle få höra de. Han var ju frisk.. Blodet hade slutat cirkulera i hovarna och inom några månader skulle han inte klara av att stå på sina egna ben.

 

Den 15 augusti 2005, strax efter klockan två pussade jag på min guldponny för sista gången. Det var nu dags att släppa taget och låta honom beta fridfullt utan smärtor. Medans han fick beta fridfullt, fick jag leva vidare med smärtorna. Den enda gången jag sett Ginne tappa livsglädjen var dagarna innan han försvann, det var som att han redan var borta. Glimten i ögat hade försvunnit och helt plötsligt så kändes de så tomt.

 

I 6år fick jag ha Ginne som min egna, min första egna lilla ponny. Jag är så tacksam för allt han gav mig och för allt jag fick uppleva tillsammans med honom. Idag minns jag honom enbart med glädje, som ponnyn alla andra ville ha - men som jag hade. Han var fantastisk och jag vet att han nu betar fridfullt, tillsammans med alla hans vänner och jag vet att han tar hand om min prinsessa.

 

 

 

Irish Cob valack

Import Irland

1996 - 15/8 2005