Gnista
Under 2012 har jag haft äran att ha Gnista på helfoder. Jag började rida Gnista i november 2011 då hennes ägare och min härliga vän Melinda insett att hon tröttnat på hästeriet. I januari 2012 blev det klart att jag skulle ta över den söta lilla ponnyn från och med mars 2012. Hon kom dock lite tidigare och redan den 27 februari stod hon i stallet och enligt kontraktet skulle jag ha henne i 1 år.
Gnista är född 1999 och uppfödare är Maria Olofsson. Den lilla bruna är efter King Marco - Caracas och är hela 162 cm i mankhöjd! Som unghäst reds hon utav bla Ramona Håkman, Henrik Von Eckerman samt Mikael Carlstedt (dåvarande Pettersson) och hon gick som 5åring i Falsterbo. Innan Melinda tog över Gnista var det Matilda Berggren som red Gnista och hade fina framgångar med henne. Gnista har vinster upp till 1,25 samt placering upp till 1,30.
Gnista hjälpte mig otroligt mycket med mitt självfötroende i hoppningen och vi fick ett otroligt band. Men, det var inte bara att glida runt, som jag till en början trodde. Gnista krävde otroligt mycket jobb och ofta kom det också fram att Gnista, trots allt var sto.
Bestämd dam som hon var så utvecklades vi väldigt bra tillsammans och jag är väldigt nöjd med allt som jag gjorde tillsammans med Gnista. Jag är väldigt noggrann som ryttare (tycker jag), så ja la väldigt mycket arbete på markarbetet, dressyren och lydnaden. Alla träningar för Cornelia Rylén gav också otroligt mycket.
Men pga ekonomi och andra småsaker blev jag tvungen att säga upp kontraktet tidigare än sagt. Då Melinda besämt sig för att inte sälja, utan behålla fick hon ta över Gnista 1 november.
Bestämd dam som hon var så utvecklades vi väldigt bra tillsammans och jag är väldigt nöjd med allt som jag gjorde tillsammans med Gnista. Jag är väldigt noggrann som ryttare (tycker jag), så ja la väldigt mycket arbete på markarbetet, dressyren och lydnaden. Alla träningar för Cornelia Rylén gav också otroligt mycket.
Men pga ekonomi och andra småsaker blev jag tvungen att säga upp kontraktet tidigare än sagt. Då Melinda besämt sig för att inte sälja, utan behålla fick hon ta över Gnista 1 november.
Gnista och jag tog placeringar upp till 115cm hoppning och vi startade även en LC dressyr. Så tacksam för vår tid ihop och jag saknar henne otroligt mycket. Det var en väldigt rolig häst att rida och ha att göra med.
Samantha
Efter att både Cassiopeia och Mans Santiniqe lämnat livet här var jag utan häst ganska länge. Men efter mycket lovande ord från tränare, familj och vänner bestämde jag mig för att börja provrida lite hästar och se. Tyvärr gick den som vi bestämde oss för inte igenom besiktningen. Som tur var ställde min fantastiska vän Alexandra upp och lånade ut sin häst till mig tills jag hittade nått eget – Samantha.
Samantha var den häst som tog mig tillbaka till hästlivet. Jag hade aldrig tidigare haft en sån läromästare som Sami så jag kunde börja träna och tävla ganska direkt. På Sami fick du ingenting gratis utan du var verkligen tvungen att rida och göra rätt för att få någonting betalt.
Allting fungerade bra med Sami och vi hade en fantastisk sommar med massa tävlingar, träningar och mys. Det var flera gånger som jag ville köpa henne då jag inte ville skiljas från en häst till. Men pga hennes ålder och det jag ville göra så satte verkligheten stopp för det.
Samantha och jag tävlade upp till 115 hoppning och LB dressyr, hon hade kunnat göra betydligt mer, men tyvärr hade vi inte mer tid än så. Den 18 december flyttade hon hem till Alexandra, hon skulle säljas. Det tog inte lång tid utan Sami hittade snart en ny ägare. Hon bor numera inte så långt härifrån hos en superhälig tjej som verkligen kämpar med denna stora svarta dam. Ibland stöter vi på varandra på tävlingar och jag är så glad att se hur bra hon har det.
Samantha och jag tävlade upp till 115 hoppning och LB dressyr, hon hade kunnat göra betydligt mer, men tyvärr hade vi inte mer tid än så. Den 18 december flyttade hon hem till Alexandra, hon skulle säljas. Det tog inte lång tid utan Sami hittade snart en ny ägare. Hon bor numera inte så långt härifrån hos en superhälig tjej som verkligen kämpar med denna stora svarta dam. Ibland stöter vi på varandra på tävlingar och jag är så glad att se hur bra hon har det.
Jag är evigt tacksam mot Samantha. Utan henne hade jag nog inte fortsatt med ridningen. Under tiden jag hade Sami köpte jag även Gustav. Så som tur var så stod jag för en gångs skull inte utan häst när ännu en vän fick lämna mig.
Samantha
Halvblods sto
1995
e. Artist - Waldfee - Waldschuetz
Äg. Jenny Ivung
Halvblods sto
1995
e. Artist - Waldfee - Waldschuetz
Äg. Jenny Ivung
Mans Santiniqe
När Cassiopeia stod skadad gick jag och en vän ihop och köpte en häst tillsammans, en häst som skulle vara ett projekt. Jag provred henne den 14 maj 2008. Hon var då grundriden, väldigt sparkig men på något sätt harmonisk att rida. Vi bestämde oss direkt.
Sunny var en mycket speciell flicka, en dam med egna åsikter. Sunny var som en treåring när jag fick henne och jag valde att börja om från början. Men hon lärde sig fort, efter bara några månader gick hon stadigt på tygeln och började helt plötsligt förstå dethär med ridning på riktigt.
Vi gjorde några tävlingsstarter med godkända resultat och eftersom målet hela tiden var att sälja Sunny som kom även den dagen. Men det var när folk kom och provred som Sunny verkligen sa ifrån och det började kännas som att något inte stämde. Av alla som var och provred accepterade Sunny bara två ryttare.
Vi gjorde några tävlingsstarter med godkända resultat och eftersom målet hela tiden var att sälja Sunny som kom även den dagen. Men det var när folk kom och provred som Sunny verkligen sa ifrån och det började kännas som att något inte stämde. Av alla som var och provred accepterade Sunny bara två ryttare.
Väl dags för veterinärbesiktning gick hon inte igenom. Hon var väldigt öm i ryggen, nedre delen av nacken och övre delen av bakbenen. Efter denna besiktning blev det väldigt mycket strul och jag och min pappa valde helt enkelt att köpa henne själva och behandla henne för att sedan kunna sälja henne – som en frisk och hel häst. Vi gjorde verkligen allting för denna lilla dam. Hon var på kliniken tre gånger och röntgades, masserades och behandlades för sin kropp som troligen fått all stryk pga fel belastningar, redan som unghäst. Hon fick akupunktur, vila, ja allt. Tyvärr var det ingenting som hjälpte henne. Vi gjorde verkligen allting vi kunde under 4½ månad, men utan resultat. Enligt en av våra veterinärer under denna tid hade Sunny fel i nacken pga kotor som var för korta, han konstaterade att hon hade kissing spines och spänningar i rygg och kors.
Vi fick då två val. Låta henne gå som sällskapshäst under smärtstillande i minst 6 månader för och se om de blev bättre eller låta henne somna in. Självklart var det för oss att prova om hon blev bättre, så hon fick en tid som sällskapshäst. Till en början verkade allt bra, men det var bara en inbillning.
Vi fick då två val. Låta henne gå som sällskapshäst under smärtstillande i minst 6 månader för och se om de blev bättre eller låta henne somna in. Självklart var det för oss att prova om hon blev bättre, så hon fick en tid som sällskapshäst. Till en början verkade allt bra, men det var bara en inbillning.
Bara några dagar efter Peias bortgång blev Sunny allt surare. Hon stod ensam i hagen eller i ett hörn i boxen. Ryggen hade dessutom blev så pass dålig och öm att vi tillslut inte fick lägga på henne täcke eller borsta henne utan att hon sparkades eller anföll.
Det var på nått sätt Sunnys sätt att tala om hur ont hon hade och vi kunde inte längre plåga henne. Jag tror också hon saknade Peis, jag har nämligen aldrig sett henne så ”nere” som då. Det var som att glöden i ögonen hade försvunnit. Vi kunde helt enkelt inte ha kvar henne, bara för vår skull. Detta var en riktigt tung tid. Bara två månader tidigare hittade vi ju Peisan död och nu skulle det vara Sunnys tur.
Med tanke på hennes smärta ville jag inte att hon skulle lida för min skull och därför slutade hennes öde så som det gjorde. Den 20 maj 2009 somnade min älskade häst in. Tillsammans fick vi 1 år och 3 dagar dagar tillsammans..
Det var på nått sätt Sunnys sätt att tala om hur ont hon hade och vi kunde inte längre plåga henne. Jag tror också hon saknade Peis, jag har nämligen aldrig sett henne så ”nere” som då. Det var som att glöden i ögonen hade försvunnit. Vi kunde helt enkelt inte ha kvar henne, bara för vår skull. Detta var en riktigt tung tid. Bara två månader tidigare hittade vi ju Peisan död och nu skulle det vara Sunnys tur.
Med tanke på hennes smärta ville jag inte att hon skulle lida för min skull och därför slutade hennes öde så som det gjorde. Den 20 maj 2009 somnade min älskade häst in. Tillsammans fick vi 1 år och 3 dagar dagar tillsammans..
Jag är jättestolt över Sunny. Hon gick från grundutbildad till att hoppa banor på 1m och göra rörelser från LA dressyren, för mig är det stort!! Hon var en fantastisk häst och jag tror hon hade blivit en superfin ridhäst om hon bara hade fått vara frisk. Det känns jättetungt att det var jag som var tvungen att ta det beslutet som togs. Samtidigt som jag försöker intala mig att jag gjorde nog allting jag kunde och jag hoppas hon förstår det. Jag hoppas att hon numera galopperar utan smärta, tillsammans med sin bästa vän igen och att hon är lycklig.
Jag önskar jag kunde gjort mer min vän.
Jag önskar jag kunde gjort mer min vän.
Cassiopeia
Det är fortfarande jobbigt att skriva och prata om min prinsessa. Jag har haft två fantastiska ponnyer, men ingen har någonsin kommit i närheten av vad min fina storhäst gjorde. Alla som känner mig vet vår historia och hur jag kände för denna häst och det är svårt att få er andra att förstå i ord och skrift..
Efter att ha lämnat min lilla ponny i Stockholm hos sin nya ryttare, i mitten på juni, var det dags för mig att leta storhäst. Jag var ganska klar med att jag ville ha en unghäst, helst en valack efter Quite Easy, tre eller fyra år, på max 165cm i mankhöjd och den fick absolut inte vara skimmel – detta var mina krav. Men efter att ha provridit ca 15 hästar, åkt över 500 mil så insåg jag att krav egentligen inte är någonting du kan ha när du ska köpa häst. I alla fall inte så stora krav som jag hade just då.
Den 23 juli 2007 hamnade vi i Falköping för att titta på ett treårigt sto efter Feliciano, skimmel. Annonsbilden var långt ifrån smickrande och tilltalande och jag ville absolut inte kolla på hästen. Men min far ville annat och tur var väl de. Jag hann bara gå in i stallet, se ett ljust huvud, höra en låg gnäggning och så var jag kär. I stallgången stod hon, Cassiopeia och henne skulle jag bara ha! Redan efter att ha skrittat ett halvt varv kände jag att detta var rätt. Känslorna blev mer och mer starka desto längre jag satt kvar på ryggen – Jag har nog aldrig känt mig så säker som just då. Vi bestämde oss på plats och en veterinärbesiktning skulle bokas.
Den 23 juli 2007 hamnade vi i Falköping för att titta på ett treårigt sto efter Feliciano, skimmel. Annonsbilden var långt ifrån smickrande och tilltalande och jag ville absolut inte kolla på hästen. Men min far ville annat och tur var väl de. Jag hann bara gå in i stallet, se ett ljust huvud, höra en låg gnäggning och så var jag kär. I stallgången stod hon, Cassiopeia och henne skulle jag bara ha! Redan efter att ha skrittat ett halvt varv kände jag att detta var rätt. Känslorna blev mer och mer starka desto längre jag satt kvar på ryggen – Jag har nog aldrig känt mig så säker som just då. Vi bestämde oss på plats och en veterinärbesiktning skulle bokas.
Den 9 augusti 2007 stod jag ytterligare en gång på en gård i Falköping. Denna gång som hästägare till det lilla treåriga stot, jag för två veckor tidigare, blivit förälskad i. Hon var en prinsessa att lasta in i transporten, under hela vägen hem stod hon blixt stilla, flera gånger funderade vi på om hon verkligen stod kvar i lilla lådan bakom bilen. 3½ timme senare, hemma i Norrköping fick jag lasta ut min, bara min, egna första storhäst, aldrig har jag varit så lycklig. Det lilla skimmel stot hade gjort mig helt förälskad, hon var allt de jag inte skulle ha –men hon var perfekt!
Tyvärr blev inte lyckan långvarig, redan under vintern 2007 kunde jag känna lite ömhet i hennes ben. Hon fick vila hela december månad och sedan var det dags igen efter årsskiftet. Vi gjorde två träningstävlingar under februari på hemmaklubben. Debuten på 50cm och därefter en 70cm klass, självklart var hon felfri båda gångerna! I slutet på mars åkte vi iväg på en pay and jump, vi skulle debutera 90cm! Men hon var inte sig själv, hoppade inte upp sig och hade inget sug mot hindrerna – trots de fanns de ingen som helst tvekan på att stanna. Hon gav sitt bästa och ville väl, tyvärr med två nedslag. Det var nått som inte stämde.
Dagen efter fick vi svar på allting. Hon var halt. I över 6 månader kämpade vi med en hälta som veterinärerna inte kunde fastställa varifrån den kom. Dom röntgade, böjde, masserade, dom gjorde verkligen allting dom kunde, utan framsteg. Men efter 6 månader var hon frisk! En veterinär kunde konstatera att hon varit halt pga sin otroligt snabba växt. Hon hade växt från 164cm till 174cm på mindre än ett år, något som hennes rygg, ben och muskulatur tagit stryk av och därav belastat sina ben alldeles för tungt.
Dagen efter fick vi svar på allting. Hon var halt. I över 6 månader kämpade vi med en hälta som veterinärerna inte kunde fastställa varifrån den kom. Dom röntgade, böjde, masserade, dom gjorde verkligen allting dom kunde, utan framsteg. Men efter 6 månader var hon frisk! En veterinär kunde konstatera att hon varit halt pga sin otroligt snabba växt. Hon hade växt från 164cm till 174cm på mindre än ett år, något som hennes rygg, ben och muskulatur tagit stryk av och därav belastat sina ben alldeles för tungt.
När hon väl var frisk fanns det ingenting som kunde stoppa oss! Hon var en helt annan häst på träningarna, hon hoppade allt, hon gjorde varenda dressyrsteg rätt, hon var klockren. Tränarna förälskade sig och gång på gång fick jag höra ”hon kommer gå de högsta klasserna”, ”denna häst är fantastisk, ta vara på henne”. Jag var förälskad i min stjärna! Självklart hade vi våra dagar när vi var allt annat än sams och dagar då jag bara ville sälja henne. Men innerst inne var hon den enda rätta och i slutändan kunde jag aldrig vara sur på henne.
År 2009 kunde inte börjat bättre än va de gjorde. Den 4 januari gjorde vi tävlingsdebut lokalt och självklart felfritt. Detta var den lyckligaste dagen på mycket länge och allting kändes så rätt. Helt plötsligt kunde vi börja planera och träna inför en tävlingssäsong jag längtat efter sedan 2007. På träningarna flög hon över allt, det spelade ingen roll om hindret låg på 50 cm eller 1,30m hon älskade det hon gjorde. Vi gjorde flera träningstävlingar och pay and jump upp till 1,20m och mer eller mindre var hon alltid felfri. Hon hade några rundor som inte var det. Men hennes kämparglöd var oslagbar!!
År 2009 kunde inte börjat bättre än va de gjorde. Den 4 januari gjorde vi tävlingsdebut lokalt och självklart felfritt. Detta var den lyckligaste dagen på mycket länge och allting kändes så rätt. Helt plötsligt kunde vi börja planera och träna inför en tävlingssäsong jag längtat efter sedan 2007. På träningarna flög hon över allt, det spelade ingen roll om hindret låg på 50 cm eller 1,30m hon älskade det hon gjorde. Vi gjorde flera träningstävlingar och pay and jump upp till 1,20m och mer eller mindre var hon alltid felfri. Hon hade några rundor som inte var det. Men hennes kämparglöd var oslagbar!!
Februari fortsatte lika bra som januari, tisdagen den 10e var det hoppträning uppe på VRF. Peisan var stark, pigg och helt i gasen – jag var helt tvärtemot. Men, hon älskade hoppningen och hennes glädje spreds sig. Utåt var jag besviken på att hon var så busig och mer i luften än på marken, medans jag inombords var så himla lycklig över att hon gjort allt så bra. Efter den träningen pussades vi länge i boxen, hon var alltid bortskämd med att få massa pussar och godis efter träning, denna dag var inget undantag. En sista god natt puss och dom tre små orden, ja älskar dig innan vi skiljdes åt för denna kväll.
Onsdagen den 11e februari kl 09.00 släppte jag ut Cassiopeia i hagen, precis som vanligt. Och precis som vanligt så var det full galopp och flera bockningar direkt när hon kom ut, hon såg så lycklig ut. En puss och en morot hann vi med innan det var dags för bus. Samma dag kl 15.00 kom samtalet ingen hästägare vill ha.. ”Hon ligger i hagen, ja tror inte hon andas!” I den sekunden satt jag och min pappa i bilen, 100m ifrån stallet. Jag minns inte själv vad som hände efter den sekunden, efter det samtalet. De enda jag minns är att de kändes som hjärtat stannade.
Tydligen hade jag kastat mig ut från bilen, sprungit ut till hagen och bara skrikit ”NEJ”. Jag vet att när jag såg henne ligga där brast allt. Jag minns precis hur hon låg, precis hur hon såg ut, precis hur hon kändes, precis hur hon luktade, jag minns precis just det ögonblicket i detalj. Jag satt bredvid henne, smekte hennes vackra ansikte och bad henne att ”snälla hjärtat, lämna mig inte” gång på gång. Men allting var redan försent..
Jag minns hur vi satt där i timmar, jag minns hur jag satt och pratade med henne som att hon fortfarande fanns kvar, jag ville inte lämna henne och de sista ja ville vara att acceptera att hon var borta. Den 11 februari förvandlades plötsligt till en mardröm, till en dag då jag bara ville gräva ner mig själv och försvinna. Varje månad den 11e slits en liten bit från hjärtat bort, varje månad den 11e stannar allt och den enda jag kan tänka på är den lilla gråa flickan som alltid mötte en med en gnäggning och öronen spikade framåt. Aldrig kunde jag ana att dom där pussarna och dom där tre orden den 10 februari skulle vara sista gången jag sa de till henne, och hon hörde - vid liv..
Jag minns hur vi satt där i timmar, jag minns hur jag satt och pratade med henne som att hon fortfarande fanns kvar, jag ville inte lämna henne och de sista ja ville vara att acceptera att hon var borta. Den 11 februari förvandlades plötsligt till en mardröm, till en dag då jag bara ville gräva ner mig själv och försvinna. Varje månad den 11e slits en liten bit från hjärtat bort, varje månad den 11e stannar allt och den enda jag kan tänka på är den lilla gråa flickan som alltid mötte en med en gnäggning och öronen spikade framåt. Aldrig kunde jag ana att dom där pussarna och dom där tre orden den 10 februari skulle vara sista gången jag sa de till henne, och hon hörde - vid liv..
Vi fick 1 år, 6 månader, 2 dagar och tretton timmar tillsammans.. Jag minns Cassiopeia med glädje, mycket kärlek och enormt mycket lärdom. Jag önskar dock att vi hade fått mer tid tillsammans, mer kärlek, mer glädje och mer lärdom. Jag hoppas du har det bra nu och att du tänker på mig ibland och att du minns de vi hade – jag gör det varje dag.. Och jag önskar att jag hade tagit vara på dig bättre. Att jag hade talat om för dig varje dag hur mycket jag älskar dig..
Peisan dog pga brustet blodkärl, antagligen pga sin växt. Allting gick fort och hon hann inte känna någonting, hon bara föll. Idag ligger hon begravd på en speciell plats, en plats jag har otroligt svårt att besöka. Jag vill verkligen minnas henne med gläjde och då är det svårt att se hennes grav.
11/6-2004 – 11/2-2009
Du var för ung, för bra och för vacker för denna jord
Vila i frid min älskade prinsessa
Jag älskar dig
Du var för ung, för bra och för vacker för denna jord
Vila i frid min älskade prinsessa
Jag älskar dig
Scheckenhof´s Orkan
När min fina guldponny Ginger försvann ifrån mig så började jakten på en ny vän. Det är alltid svårt att leta ny häst när man har förlorat någon som betytt så ofattbart mycket. Men hästarna var en del av mitt liv, därför blev även letandet efter en ny ganska solklar. Dock hade jag precis fyllt 15 år när Ginne försvann och det är i det läget svårt om man ska fortsätta på ponny eller om man ska gå över till storhäst. Jag valde storhäst.
Dock stannade den storhästen jag köpte hos mig i endast 2½ vecka pga dolda fel så därför känns det onödigt att ta upp henne här. Istället insåg jag när den storhästen åkte att jag trots allt hade 2 år kvar på ponny och dom skulle utnyttjas! Så ny ponny blev det. Efter en tur till Göteborg stod han äntligen som min, den svarta lilla new forest ponnyn Scheckenhof´s Orkan, eller Billy som han till vardags kallades.
Den 10 september 2005 blev han min. Billy var den snällaste ponny ni kan tänka er, svårriden men löjligt snäll i all hantering. Han var som en liten hund som snällt gick efter en vart du än gick. Billy försökte aldrig kasta av mig i ridningen, men det fanns en tendens till att allt gick lite väl fort.
Dock stannade den storhästen jag köpte hos mig i endast 2½ vecka pga dolda fel så därför känns det onödigt att ta upp henne här. Istället insåg jag när den storhästen åkte att jag trots allt hade 2 år kvar på ponny och dom skulle utnyttjas! Så ny ponny blev det. Efter en tur till Göteborg stod han äntligen som min, den svarta lilla new forest ponnyn Scheckenhof´s Orkan, eller Billy som han till vardags kallades.
Den 10 september 2005 blev han min. Billy var den snällaste ponny ni kan tänka er, svårriden men löjligt snäll i all hantering. Han var som en liten hund som snällt gick efter en vart du än gick. Billy försökte aldrig kasta av mig i ridningen, men det fanns en tendens till att allt gick lite väl fort.
Innan Billy kom till mig stod han i Tyskland som avelshingst, tyvärr föll han inte tyskarna i smaken utan fick flytta till Sverige. I Sverige kastrerades Billy och i 1 år försökte dåvarande ägare att få honom till gymkhana ponny. Det är antagligen därför Billy var så stressad och nervös i ridningen, gymkhana passade uppenbarligen inte denna ponny och det är svårt att ändra en nervig kille.
Billy var aldrig den ponnyn som plockade placeringar på varje tävling eller hade kapacitet att gå SM, iallafall inte under vår tid. Men vi kämpade och vi hade en otroligt lärorik tid tillsammans. Tyvärr så insåg jag nog lite försent vad jag ställde för krav på min ponny, jag ville tävla och Billy var inte redo. Vårt första år var en ren katastrof, jag erkänner att jag stressade för mycket med honom. Det är lätt att vara efterklok och jag hade absolut gjort annorlunda idag, men till vilken nytta?
Jag växte fort och det sista halvåret tillsammans med Billy var utan tvekan de bästa. Jag lugnade mig med tävlandet och tog istället vara på denna härliga ponny. Den 17 juni 2007 lastade jag in Billy i transporten för sista gången. Vi var nu påväg till hans nya ägare som skulle få härliga år tillsammans med denna svarta skönhet. Amanda, som då köpte honom av mig är världens gulligaste tjej och jag är så glad att det var just hon som köpte min prins. Amanda stressade inte med nått utan lät allting ta sin tid, vilket Billy trivdes med och helt plötsligt såg man resultat.
Billy var aldrig den ponnyn som plockade placeringar på varje tävling eller hade kapacitet att gå SM, iallafall inte under vår tid. Men vi kämpade och vi hade en otroligt lärorik tid tillsammans. Tyvärr så insåg jag nog lite försent vad jag ställde för krav på min ponny, jag ville tävla och Billy var inte redo. Vårt första år var en ren katastrof, jag erkänner att jag stressade för mycket med honom. Det är lätt att vara efterklok och jag hade absolut gjort annorlunda idag, men till vilken nytta?
Jag växte fort och det sista halvåret tillsammans med Billy var utan tvekan de bästa. Jag lugnade mig med tävlandet och tog istället vara på denna härliga ponny. Den 17 juni 2007 lastade jag in Billy i transporten för sista gången. Vi var nu påväg till hans nya ägare som skulle få härliga år tillsammans med denna svarta skönhet. Amanda, som då köpte honom av mig är världens gulligaste tjej och jag är så glad att det var just hon som köpte min prins. Amanda stressade inte med nått utan lät allting ta sin tid, vilket Billy trivdes med och helt plötsligt såg man resultat.
Men även Amanda blev för gammal och han är nu lärmomästare till en underbar liten familj i Stockholm där han kommer få stanna tills han inte orkar längre. Något som känns så himla tryggt. Någon dag har jag lovat mig själv att hälsa på min fina ponny, någondag.
Billy och jag tävlade upp till LA dressyr och hoppning, vi deltog även i New Forest SM ett år där han faktiskt fick silver i utställningen. Jag tror att det var på Billy som jag verkligen lärde mig att rida och att inte ta någonting för givet.
Scheckenhof´s Orkan
Valack född 1996
e. Feldhof´s Orbit
u. Marbella
ue. Maritim I
Valack född 1996
e. Feldhof´s Orbit
u. Marbella
ue. Maritim I
Ginger
Jag tycker alltid att det är intressant att läsa om hästar från tidigare i sin karriär. Eller läsa om hästar som betytt lite extra. Jag har haft många hästar innan Gustav, så det blir för mycket om jag ska dra upp alla. Men jag kan berätta om dom som satt lite extra spår i hjärtat, som på något sett varit lite svårare att lämna.
Jag tänkte börja berätta om mitt guld, Ginger.
Ginne som han kallades till vardags var min första egna ponny. Han kom till mig den 28 februari 1999 om jag minns det helt rätt. Ginne var direkt importerad ifrån Irland och vi köpte honom av en försäljare i Östergötland. Enligt papprerna var Ginne 6 år gammal när vi tog hem honom, det visade sig dock efter ett veterinärbesök 6 månader senare att Ginne bara var ca 3½ år!
Det var många som tyckte att vi gjorde fel som köpte denna stora Irish Cob ponnyn, som både var för ung och för stor för mig som då bara var 9 år. Men det visade sig att denna ponny var den perfekta läromästaren för mig som faktiskt ville utvecklas. Som ung hade man inga gränser och var inte rädd för någonting och när man ska fostra en 4årig D-ponny kan det vara en fördel, tror jag.
Ginne var min bästa vän och han lärde mig så otroligt mycket. Han lärde mig verkligen att rida, på riktigt. Det var både blott, svett och tårar, men desto mer glädje under min och Ginnes tid. Han tog mig från 50cm på ridskoleponny till LA hoppning och dressyr. Ginne var min rosettplockare!
Det var många som tyckte att vi gjorde fel som köpte denna stora Irish Cob ponnyn, som både var för ung och för stor för mig som då bara var 9 år. Men det visade sig att denna ponny var den perfekta läromästaren för mig som faktiskt ville utvecklas. Som ung hade man inga gränser och var inte rädd för någonting och när man ska fostra en 4årig D-ponny kan det vara en fördel, tror jag.
Ginne var min bästa vän och han lärde mig så otroligt mycket. Han lärde mig verkligen att rida, på riktigt. Det var både blott, svett och tårar, men desto mer glädje under min och Ginnes tid. Han tog mig från 50cm på ridskoleponny till LA hoppning och dressyr. Ginne var min rosettplockare!
Tyvärr slutade våran saga olyckligt. På sensommaren 2003 hoppade Ginne över staketet i hagen och stod och åt färskt vete och korn, aldeles förlänge innan vi upptäckte detta. Detta orsakade både fång och allvarlig kolik. Det blev illfart upp till Strömsholm där han tillbringade två veckor under utredning, behandlingar och dropp. Länge såg det mörkt ut för min lilla ponny, men som den kämpe han var så tog han sig ur det.
Resten av 2003 och halva 2004 åkte vi till Strömsholm en gång i månaden för att specialvärka Ginnes hovar och kontroller. Men Ginne såg inte ut att ha ont eller lida, han var pigg och glad och ögonen blänkte av livsenergi. Det blev mycket boxvila, sjukhage och korta promenader för Ginnes del och ibland undrar jag om vi gjorde detta för hans del eller för våran..
Under Ginnes skadeperiod stärktes vårat band till varandra något enormt. Alla timmar jag stod och borsta och vi bara myste med varandra gjorde gott för oss. Vi var verkligen varandras bästa vänner och det kännes som att vi litade på varandra till hundratio procent!!
Den 14 februari 2005 blev Ginne friskförklarad. Så pass att jag fick börja skrittjobba honom i två veckor och därefter långsamt sätta igång. Vi gjorde tävlingsdebut igen i Maj samma år, vi blev placerade i båda klasserna och jag lova att den var glädjetårar. Tyvärr varade inte denna lycka länge, bara 1 månad senare började jag känna av en hälta.
Att få beskedet av en veterinär att "det finns inget mer vi kan göra, de bästa ni kan göra är att låta honom somna in. Han är utdömd" kan vara det värsta som finns. Aldrig tidigare hade jag hört dessa ord och aldrig någonsin trodde jag att jag skulle få höra de. Han var ju frisk.. Blodet hade slutat cirkulera i hovarna och inom några månader skulle han inte klara av att stå på sina egna ben.
Den 15 augusti 2005, strax efter klockan två pussade jag på min guldponny för sista gången. Det var nu dags att släppa taget och låta honom beta fridfullt utan smärtor. Medans han fick beta fridfullt, fick jag leva vidare med smärtorna. Den enda gången jag sett Ginne tappa livsglädjen var dagarna innan han försvann, det var som att han redan var borta. Glimten i ögat hade försvunnit och helt plötsligt så kändes de så tomt.
I 6år fick jag ha Ginne som min egna, min första egna lilla ponny. Jag är så tacksam för allt han gav mig och för allt jag fick uppleva tillsammans med honom. Idag minns jag honom enbart med glädje, som ponnyn alla andra ville ha - men som jag hade. Han var fantastisk och jag vet att han nu betar fridfullt, tillsammans med alla hans vänner och jag vet att han tar hand om min prinsessa.
Ginger
Irish Cob valack
Import Irland
1996 - 15/8 2005
